2025-01-22

Ett tyskt dilemma


»Det finns ju ingen annan än AfD att rösta på om man inte vill ha Die Grünes energipolitik och vänsterns identitetspolitik« sa en intervjuad kvinna i ett tyskt tv-reportage härförleden.

I sammanhanget meddelades även att en undersökning visar att ungefär 60% av de som säger sig välja Alternative für Deutschland - AfD - inte anser sig dela partiets underliggande värderingar. Vilket är intressant om det stämmer.

Men de menar som sagt att det ändå inte finns något annat att rösta på.

Nu närmar sig ett nyval till Förbundsdagen samtidigt som den industriella kris som en ogenomtänkt klimatomställning orsakat börjar bli påtaglig. Här är AfD ett parti som tydligt avviker från åsiktskorridoren och som inte varit med och orsakat problemen.

Sedan har vi en invandring som är större än samhället klarar att absorbera under ordnade former. Med tillhörande kulturkrockar och potentiella problem vad gäller den demokratiska rättsstatens principer.

Problemet är att den gamla borgerligheten i Tyskland - CDU/CSU och FDP - tappat sitt driv och sin ideologiska kompass.

De tramsar med när Greta manar till panik och lämnar vanligt folk bakom sig när de i många små steg internaliserar vänsterns problemformuleringar, premisser och retorik.

Det hela kokar åter ner till frågan: Vad ska man rösta på om det ändå inte gör någon skillnad?

Däri ligger förklaringen till ytterkantshögerns framgångar.

Det finns inget annat än AfD att rösta på för den som vill ha mer kärnkraft, mindre wokeism, färre invandrare, mer ordning, fungerande infrastruktur och mindre trams. För den som vill ha offentlig verksamhet som fokuserar på kärnuppdraget istället för att ägna sig åt ideologiska experiment. För den som vill försvara det västerländska samhällets kulturella grundvärden mot vissa av dess fiender.

För den som vill ha en regering utan rödgrönt inflytande.

Å andra sidan är AfD putinister. De är beredda att återupprätta Tysklands beroende av rysk energi. De är beredda att offra Ukrainas frihet och rätt till självbestämmande. Vilket på goda grunder gör det omöjligt för många att rösta på partiet.

Väljarna är frustrerade. Ackumulerade, konkreta problem har till slut nått en nivå som rättfärdigar ett partibyte.

Då röstar även kloka och goda människor för förändring, även om det enda parti som står till buds lämnar en del i övrigt att önska.

Vilket i sin tur skrämmer de politiker som är ansvariga för hur det blivit.

Det talas på allvar om att försöka förbjuda AfD. Det viftas med historiens vålnader. Det dröms mardrömmar om fenstersturz.

Visst. AfD rymmer en del otäcka mörkermän. Partiets Ukraina- och Rysslandspolitik är djupt problematisk. Och dess populism framstår ofta som ogenomtänkt, grund och obildad.

Å andra sidan är partiets kanslerkandidat - Frau Doktor Alice Weidel - en högutbildad kvinnlig Goldman Sachs-bankir som lever i ett lesbiskt förhållande med en kvinna från Sri Lanka och som kallar sig själv libertarian. Så spannet är stort.

Elon Musk har som bekant lagt sig i. I en debattartikel i Welt am Sonntag har han kallat AfD för »den sista gnistan av hopp«.

Och han har intervjuat Weidel på X. De etablerade politiska partierna och yrkestyckarna är på väg att självantända av ilska.

Den avgångne franske EU-kommissionären Thierry Breton hotade Musk med EU:s nya reglering av internet och astronomiska böter för att stoppa tilltaget. Precis som han gjorde när Musk skulle intervjua Trump.

(Samtidigt är den nytillträdda EU-kommissionen väl medveten om Musks nära koppling till president Trump, som gjort klart att han ogillar EU:s reglering av amerikanska sociala medier. Situationen är komplicerad.)

Ju mer det bullras, desto mer publicitet får AfD. Vilket är livsluft i en valrörelse.

Frågan Herr und Frau Schmidt nu har att ta ställning till är om de ska rösta på partier med dålig politik eller på ett med dåligt anseende.

Att de partier som skapat problemen skulle ägna sig åt självrannsakan är knappast troligt, även om borgerliga CDU/CSU gör vissa försök, under inre våndor. Processen är inte olik den de svenska Moderaterna fortfarande genomgår efter Reinfeldt.

Men med AfD i den politiska frysboxen måste CDU ändå regera med sossarna och/eller de gröna. Mer av samma.

Vilket vore en västgötaklimax som ingen vill se. Inte ens partierna själva.

Samtidigt håller man envist fast vid principen att Tyskland ska ha en majoritetsregering. Detta skapar ett till synes olösligt problem.

Men om saker och ting får fortsätta fungera som det har fungerat, då kommer det också att gå som det gått.

Vilket inte ska ses som någon rekommendation att rösta på AfD. Det är mer ett uppgivet konstaterande.

(Hade jag haft rösträtt till Bundestag hade jag trots allt röstat på liberala FDP. Som jag gjort i lokalvalen.)

2024-12-29

Tyskt självskadebeteende


• TLDR: Om opinionssiffrorna håller i sig kommer Tyskland att bli omöjligt att regera efter valet i februari. Detta samtidigt som landet står inför systemhotande utmaningar. •

När jag flyttade till Berlin var det främst stadens personliga frihet under ansvar som lockade. Men jag var också nyfiken på de krafter som släppte lös nazismen. Och som engagerad för de östeuropeiska folkens frihet under kalla kriget fascinerar Berlin mig djupt.

Men nu börjar den samtida tyska samhällsdynamiken bli onödigt intressant.

Åter är det fixa, dogmatiska projekt som spökar. En klimatomställning och en energikris som blivit ett akut hot mot tyskt välstånd. Missriktad välvilja vad gäller asylinvandringen. Samtidigt som det rasar ett krig 150 mil bort.

I februari blir det nyval, efter att den röd-gul-gröna regeringen brutit samman.

Borgerliga CDU är störst i opinionen med drygt 30 procent. De senaste mätningarna ger högerpopulistiska AfD och Socialdemokratiska SPD strax under 20 procent var. De Gröna knappt 15. Nybildade vänsterpopulistiska Bündnis Sahra Wagenknecht verkar klara fem-procentspärren. Liberala FDP och Die Linke ser däremot ut att få lämna Förbundsdagen. Men än kan mycket hända.

Om dagens siffror skulle hålla sig kommer Tyskland att bli omöjligt att regera. CDU och SPD har i skrivande stund inte någon egen majoritet. Och efter Merkel-åren är intresset för en sådan regering begränsat.

Konstellationen CDU, SPD och De Gröna kan bara fungera om någon av dem säljer sin själ.

Häromveckan undslapp sig CDU-ledaren Friedrich Merz att han möjligen kan tänka sig att regera tillsammans med De Gröna. Vilket gjorde många upprörda, inte minst det bayerska systerpartiet CSU. Vad man än röstar på, så får man gröningar i regeringen. Utom om man väljer AfD, då…

I båda scenarierna ovan kan AfD positionera sig som den enda verkliga oppositionen. Vilket naturligtvis kommer att stärka dem.

CDU och AfD har visserligen i skrivande stund 48 procent av opinionen bakom sig. De kan få en egen majoritet tillsammans. Men beröringsskräcken mot AfD är total.

CDU vill inte ens bilda regering på egen hand, om AfD röstar för en sådan. Vilket i så fall är en garanti för att Tyskland inte kommer att få någon tydligt borgerlig regering under överskådlig tid.

För övrigt skulle den tyska vänstern bli fullständigt skogstokig om CDU tog makten med AfD:s stöd. Det skulle leda till allvarliga oroligheter.

Man kan verkligen inte klaga på dramaturgin.

I mitt sökande efter det kollektiva förtryckets underliggande mekanismer slås jag av att något tycks hända när befolkningen uppnår en kritisk massa.

I ett land med 83 miljoner invånare (70+10 miljoner år 1939) på drygt halva Sveriges yta sätts stora krafter i rörelse när det gäller. Det skapar moment och saker får ett eget liv.

Nyligen såg vi omfattande bondeprotester. Och massdemonstrationer mot högern, arrangerade av de rödgröna.

Med höger avsågs i sammanhanget det folkliga missnöje med regeringens politik som driver väljare att rösta på AfD. Ett missnöje som bokstavligen talat lett till att företrädare för regeringspartierna periodvis inte kunnat visa sig ute i offentligheten.

Samtidigt fortsätter klimatomställningen och energikrisen att driva industrin ut ur Tyskland. Infrastrukturen är usel. Byråkratin är förlamande. Digitaliseringen ser inte ut att komma någonstans alls. De problem som kan kopplas till invandringen gör sig ständigt påminda. Försvaret är eftersatt och kriget i Ukraina leder till ständiga politiska konvulsioner.

Över allt detta hänger nazismens och kommunismens vålnader. Det finns något slags insikt om att vad som helst faktiskt kan hända. Precis vad som helst. Inget kan tas för givet. Tyskarna vet, för de har varit med förr.

Trots denna medvetenhet kan det gå överstyr igen. Man kan dock inte utgå från att hoten mot friheten och demokratin ska komma i samma skepnad som tidigare.

Ett samhälle kan mycket väl glida in i förtryckets dystopi med de bästa föresatser. För att hålla populismen borta. För klimatet. För att säkra makt och kontroll i oroliga tider. För den allmänna säkerheten. Till och med i namn av att man vill rädda demokratin.

Övergrepp mot de mänskliga rättigheterna sker i princip alltid med hänvisning till det allmännas bästa.

I sammanhanget klingar den socialdemokratiska inrikesministern Nancy Fazers ord oroväckande. »Den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.« Vilket för tanken till den östtyska åsiktspolisen, Stasi. Och Gestapo.

Tyskland befinner sig i ett slags metastabilt tillstånd. Små förändringar av input kan få stora konsekvenser. Det känns som att vi kommer att få vara med om något historiskt. Frågan är bara vad.

Min gissning är att borgerliga CDU/CSU, socialdemokratiska SPD och De Gröna trots allt kommer att bilda regering efter valet.

Det blir i så fall en regering som inte kommer att kunna ta tag i Tysklands utmaningar, utan snarare fortsätter med den politik som orsakat dagens problem.

I så fall kommer som sagt AfD att utgöra den enda verkliga oppositionen. Vilket de sedan kan hämta hem i nästa val, när krisen är ännu djupare.

Detta ska bli intressant att följa.